top of page
Evergreen

2022 
Mixed-media installation

Träramar reser sig från golvet som minnesmärken av en skör närvaro, med en bestämdhet som inte är självklar.
Promenader som en gång ägt rum, ekar mellan raderna.
Ett tunt och skirt bibel papper kläms fast i övre kant mellan två ramverk.
Glänsande vingmuttrar i metall står sig i kontrast till ramverket och skvallrar om funktion.
Spänner, pressar, klämmer, håller, kontrollerar, bevarar.
Bevarar de namnlösa växter som skönjs bakom, på, inuti.
Närvaro och frånvaro. Dåtid, nutid, framtid, existens.
Vindpust från ett andetag, en rörelse i rummet, ett korsdrag fingrar försiktigt på pappret.

Det är från sommarpromenaderna jag minns tillbaka till, och tankarna kring min bristande empati och miljökunnighet.
Jag känner igen många, men kan inte namnen på blommorna som kantar mina promenader.
Jag böjer mig ner och plockar en av växterna. Vag betraktelse. För att sedan slänga den åt sidan. Tillbaka ner i diket, död. Död utan reflektion.
Förens nu.

Jag minns att jag talade med blommorna som barn, men jag minns inte om jag någonsin fick ett svar. Kanske besatt jag en lyhördhet inför en levande omgivning, ett språk som gått förlorat i en värld där min kultur försäkrat mig om att jag förmänskligat naturen och hennes varelser och gjort henne till ett subjekt.

När jag betraktar den döda växten nere i diket, omgärdad av systrar, undrar jag varför inte deras sorg också är min.

Jag tror det började med längtan. Först en känsla och sedan ett ord.

Om jag fick fantisera och förmänskliga naturen så skulle varje löv vibrera av berättelser. Varje rot skulle leda oss hem. Ord som vilse, vildmark, främling, massutrotande, klimatkollaps skulle kanske inte existera.

I stället står jag med en hög ord som skär in i mina fingrar.
Mina ögon borrar hål i orden. Ett sökande har börjat, efter ett svar på en fråga jag är oförmögen att begränsa.

 

De namnlösa växterna förblir just namnlösa. Ordlösa.
Namn är ord av mänskligt påfund, till för oss att begripa vår omvärld.
Kanske blommorna vill förbli utanför kategoriseringen. Utanför mänsklig domän.
För de begrepp, kategorier och ord vi använder, formar och befäster verkligheten, om och om igen.
Men jag förmår inte följa orden. Så jag väljer material.
Material är bärare av symboler, system, berättelser. De är ord som inte skär in i fingrarna. Subtila, men bestämda, gömda i sig själva.

Ett papper så tunt att det nästan är snålt. Så tunt att orden staplas ovanpå varandra.

Alldeles bakom, inuti, finns de.
Blommor, ogräs, växtlighet bevarad av ljuset i en tvetydlig närvaro.
Eller en rörelse bort från bevarandet och systematiserandet.

Sammanvävda med papprets symboler, system och berättelser.

Ett spöke av ett förflutet som ännu existerar i vår samtid.

Här i skönjs skapelseberättelser, berättelser om människans överlägsenhet att lägga naturen under sig. Men även om vårt ansvar att värna henne.

 

Vingmuttrarna spänns åt, först lite, sen lite till. Den enda komponenten med en bestämdhet, som nästan är destruktiv. Den enda komponent som håller allt på plats.

 

Ramverket är en blinkning till växtpressen, herbarium, symbol för vetenskapen, nationalismen och kolonialismen. Bevarandet och insamlandet av periferin till centrum.

Kvarlevor som bidragit till samtids människans position och dominans över naturen och givit den västerländska civilisationen de förutsättningar för att ägna sig åt den exploatering vi ser idag.

Min oförmåga att känna sorg inför dessa blommor men ändå en längtan efter att känna den, kan mycket väl vara resultatet av ett religiöst, industriellt och individualistiskt arv, ett förhållningssätt där vi idag befinner oss i en hållning mot naturen som är både beskyddande och exploaterande.
Min kultur drar gränser för min empati, för hur skulle jag annars kunna stå ut med den jag blivit?

Jag böjer mig ner och plockar upp blomman ur diket.
Häller upp ett glas vatten.
Där ska
den får leva en liten stund till.


Bevarar den med hjälp av ljuset.

Bibliography 

Granström, H. (2016) Det som engång var. [n.k.] Stockholm: Natur & kultur.

Solnit, R. (2005) A field guide to getting lost. [n.k.] London: Penguin Books.

Thurfjell, D. (2020) Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. [n.k.] Stockholm: Norsteds.

DSC03762 kopiera.jpg
DSC03730 kopiera.jpg
DSC03731 kopiera.jpg
bottom of page